Nu undrar jag bara igen. Varför är människor elaka - mot varandra, mot djur, mot sig själva. Ondhet. Jag frågade en gång en präst varför...då svarade han- Alla människor föds goda, sedan gör livet en del så illa att de beter sig dumt på olika sätt...men i grunden är alla fina.

Man lever kanske bara en gång - vem vet - så varför, varför inte ta vara på de underbara, härliga, sköna inspirerande - och ibland tuffa stunder - som drabbar oss alla. Men man löser väl inga  - varken vardagliga eller världsliga - problem, med att medvetet såra - både psykiskt och fysiskt, kränka, förfölja, hota mm.
Vad får dessa människor ut av att vara så bittra och hatiska - vem ger dem denna rätt ....det är något jag aldrig kommer att förstå och att bli besviken på någon som man litat på......
De stjäl energi från de drabbade och i från sig själva. Energi som skulle kunna användas till något fint och positivt, som sprider glädje och inspirerar andra runt omkring sig.

Min mamma sa alltid när man tyckte att någon varit dum eller tanklös - Visa att du inte är lika dum tillbaka - eller - Tala är silver och tiga är guld. Gamla ordspråk som gäller än i dag.

Varför existerar denna brist på empati hos vissa... undrar jag....det kommer jag aldrig att förstå eller att få något riktigt bra svar på...Men jag vet med säkerhet är att vid vissa neurologiska sjukdomar saknas denna funktion, bla. vid Aspbergers syndrom.

Prästen avslutade vårt samtal med att svara på min sista fråga - Gud vill bara ha snälla människor omkring sig, det är därför de får resa först...
- efter att jag frågat honom - mitt i sorgen - Varför fick inte min snälla, fina, glada och duktiga mamma leva längre...


För att få in en positiv anda i det här inlägget avslutar jag med att kopiera ett så fint meddelande och foto som skickades till mig - hämtat från min gamla blogg.

Hej Pia, satt igår kväll och läste på din blogg, gick bakåt en hel del och såg då ett inlägg där, som jag tyckte var så både fint och sorgligt. Där du skrev om varför människor vill varandra så illa så ofta...... Ja, det kan man undra, har också, många, många gånger funderat över detsamma. I alla fall så ville jag skriva till dig, om att du , fast vi inte känner varandra, så känns du som den vänligaste person jag vet, att du alltid varit så gullig när vi talats vid, och så otroligt hjälpsam, fast du inte behövt, jag som inte köpt av dig eller så, men ändå ställde du upp, med att hjälpa till med Sachas stamtavla och alla råd. Och även nu när han är borta så fick jag varma tankar från dig. Jag vill tacka dig, för att du finns där, och för att du har varit så vänlig och snäll mot mig. Jag vill att du ska veta det, att du är uppskattad, mycket. Tack. Hoppas måånga talar om för dig att du är toppen. Kram

Jahaja, 

Vintern fortsätter envist med sin kyliga framfart..hmm..kan man skriva så..
Är definitivt ingen vinterälskare, kan möjligen tänka mig att sitta och titta ut inifrån ett varmt rum med ett tjugotal värmeljus tända och en dämpad belysning. Så långt är jag med.
Men detta har en enkel förklaring. Efter många års boende på landet - ja, jag bor lantligt trots bara tio minuters bilfärd från huvudstaden - El Stockholmo - med all snöskottning, bilar som vägrar starta, frusna vattenledningar, frusen toalett mm. så är vintern ingen favoritsäsong precis. Här finns det gott om kor, får och framförallt hästar och hagar. När Emma var liten var jag på väg att köpa en häst till henne -nja, om sanningen ska fram -till oss båda. Jag fick med henne till Tyresta by där hästen befann sig- efter mycket övertalande. Det var en underbart fin häst, en indianhäst dvs. en skäck -brun och vit. När vi närmade oss hagen kom den springande fram emot oss och riktigt visade att er gillar jag. Jag berättade för Emma att vi kunde rida ut på våra ängar och i skogen som vi bor granne med. Men envis som hon alltid varit så tvärvägrade hon. Jaha, inget att göra.

Det allra första som jag tänkte köpa till henne - det var väl när hon var sådär i treårsåldern -det var ett trumset - ett Pearl eller Ludwig skulle det vara. Vi hade ju alla förutsättningar att kunna dundra på här hemma eftersom vårt hus var ensligt beläget med skogen utanför. Men tror ni att förslaget var populärt...not. Jag som alltid hade önskat mig ett...Jag tjatade på mamma och pappa redan som liten att jag ville börja spela trummor och det fick jag, men musiktraditionen var då att man börjar med blockflöjt i minst ett år, sedan går man över till piano, fiol eller gitarr i minst ett år.. herregud det var ju bara inte aktuellt för mig, det kunde jag bara inte ha tålamod till. Så jag blev aldrig någon trummis. Däremot var mina första två pojkvänner trummisar. Jag hängde med dom när de åkte runt på gigs och det var helt fantastiskt roligt och spännande. Eftersom jag alltid älskat musik och fortfarande gör -nja..förutom modern jazz och klassiskt.

En saga som jag alltid älskade som barn och som jag var så fascinerad av var Barna Hedenhös - så spännande och kuslig på en gång. Det var ju hårda bud under den tiden det utspelades. Vilka äventyrliga resor de gjorde och tänk vad syskonen Sten och Flisa måste haft så många häftiga, men också tuffa upplevelser.

Annars är ju Pippi Långstrump den absoluta favoriten -ja, faktiskt min allra största idol. Därför har barnen i skolan nästan alltid kallat mig för just Pippi och trott att det var jag som blivit lite

äldre sedan inspelningarna. Men visst, det finns otroligt mycket Pippi i mig fortfarande. 

Och trummisar är fortfarande något alldeles speciellt för mig.

This car take my breath away....

Lars Winnerbäck - Faller

Lars Winnerbäck , Hugger i sten