Emma med sin halvbror "Tårtan" -efter -see you later -middagen hos kusin Lottadet känns sååå himla sorgset i hjärtat. Mitt enda barn har åkt till USA igen, denna gången för att plugga vid College of Santa Monica. Jag hjälpte henne -tillsammans med Emma's väninnor - att städa ur hennes lägenhet i helgen och på måndagen. I tisdags tog jag ledigt från jobbet för att köra henne - till början av sin sin destination -Arlanda. Det var ett av de sorgligaste avsked jag upplevt, samtidigt vet jag att detta är vad Emma vill själv. Det är så tufft av henne att ensam åka iväg så långt bort -vilken tjej hon är. Ja har ju medvetet ensam uppfostrat henne att bli självständig och medveten, men såååå självständig....och lämna sin mamma här hemma.
Tårarna ville aldrig ta slut när vi efter att ha kramat varandra där på Arlanda. Fick sitta en kvart i bilen för att samla ihop mig och överhuvudtaget kunna köra därifrån med mina tårade ögon. Hur ska jag kunna klara mig utan Emma i närheten ????? Det känns konstigt, men vardagen smyger sig sakta inpå och jobbet både hemma -med hundar och arbetet i skolan - kallar så det är bara att kämpa på och som sagt det här är en dröm för min älskade tjej och jag gläds verkligen med henne att kunna göra en sån här grej i sitt liv -innan hon blir för gammal -en fantastisk chans. Bara hon kommer tillbaka lycklig - men neeej, oj... kanske träffar hon sin KING over there ????? I 2-4 år ska hon vara där och studera. LYCKA TILL älskade barn och vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar