Jag satt i min trädgård, min alldeles egna. Sol. En fjäril kom dansande förbi mig, flög iväg ett tag, för att sedan återvända. Gång på gång. Om och om igen. Det kändes som att den ville ha min uppmärksamhet. Jag tror att den ville säga mig något. Tror att den ville skicka en hälsning. En hälsning från någon som jag tänker mycket på. Eller från någon som betyder mycket. Eller någon som jag kanske kände för länge sedan men glömt bort. Åh, kan det vara från Anni - tjejen från Finland? Som hade skrivit den där lappen...och sedan stoppat i en flaska.
Flaskposten jag hittade som barn. Tänk om? Eller kanske en hälsning
från någon som är i himlen nu. Jag kände det så starkt. Undrar vem det var? Kanske får jag aldrig något svar på det.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han
gick längs en strand tillsammans med Gud. På
himlen framträdde plötsligt händelser från hans
liv och vid varje period i livet fanns spår i sanden
av två par fötter: det ena spåret var hans, det
andra var Guds.
Ibland fanns det bara ett par fotspår. Det syntes
inträffa under hans mest svåra och ensamma
perioder. Han frågade Gud om detta: Herre du
som lovat att aldrig överge mig, varför finns det
endast ett par fotspår då jag behövde dig som
mest? Herren svarade: Mitt älskade barn, när du
hade det som svårast - då bar jag dig.