
Allt går sakta framåt, Smile och jag kämpar på och han blir sakta men säkert bättre och bättre. Efter ha genomlidit det mesta -60 cm snö, blankis på hela vår kuperade skogstomt -jag utrustad med isbroddar och pannlampa på våra -till en början -3 minuters promenader 7-10 ggr. per dag/dygn. Inte halka varken Smile eller jag, det skulle ha slutat i katastrof då Smile inte får ta ett steg fel....vi har kört TENS behandling (svagström med gummiplattor över muskelgrupperna runt höften) rehab mm. mm. oj, oj det har varit en tuff tid och kommer att vara en tid framöver. Inte förrens om c:a 4 månader kan man HURRA. Nu går vi på 30 minuters promenader Smile och jag -i koppel förstås -några gånger om da'n. Smile vistas fortfarande i sin specialbyggda bur (2,5 * 2 meter )bredvid min säng. Jag har haft med mig Smile hela tiden i bilen (bak i kombin med täcke och kuddar så han inte skulle ramla hårt) har gått ut med honom var 2-3 timme så jag tackar mina arbetskamrater att jag fått gå ifrån och rasta min kille. Eftersom han de första 6 veckorna måste röra sig kontinuerligt för att bygga upp nya muskler och bindväv runt höften.
Nu travar han stundtals på våra promenader, men kondisen är inte tillbaka ännu eftersom han legat mycket och dessutom hela tiden haft ett hål i trampdynan där småstenar och annat fastnat.
Nu ser vi ljust på framtiden -10 veckor har gått och för varje dag ökar chansen att han blir bra.
Hur det hände ??? Jo det var Sean som hoppade på honom och Smile fastnade förmodligen i min järntrappa med sitt bakben och föll handlöst baklänges med Sean över sig.....med en höftledsluxation som följd och tre stora, kostsamma och smärtsamma operationer/eftervård.
Meen, det allra viktigaste är att min tappre GULDPOJKE blir bra igen -it's worth waiting for.